Många gånger har jag tänkt på hur lätt John kan tas ifrån mig. Försvinna helt. Jag hatar att tänka på det men det är ju sant. Det kan gå så fort och lätt så man inte hinner blinka. Han är så pass starkt allergisk mot vissa saker så att det kan ta ifrån honom livet på bara ett par minuter. Och det skrämmer mig. De tankarna kan komma upp när som helst. I skolan, på fester, när jag inte är med honom och ligger ensam i min säng till och med när jag ligger i hans famn och hör hans hjärtslag. Tanken ger mig kalla kårar och tårarna bränner bakom mina ögon så fort tanken slår mig. Tänk att det kan hända så lätt, att killen jag älskar så mycket och som jag vill tillbringa mitt liv med, kan rent ut sagt dö på ett så hemskt sätt om man är oförsiktig? Ni som läser detta, jag vet inte hur lätt det är att tänka sig in i min situation, men tänk er själv att förlora en så pass närstående, kanske en älskad bror/syster? pojkvän? Mor eller far? Bästa vem? Det kan hända vem som helst. Alla kan dö vilken dag som helst. Man kan bli påkörd, krocka, ramla illa eller kanske bli skjuten, det är ju sant. Men eftersom det är allergin som kan orsaka detta så känns det mycket farligare eller hur man nu ska säga.
Många vet redan detta, men John är väldigt allergisk mot kyckling, ägg, nötter, skaldjur, fisk. Dessa fem sakerna kan faktiskt döda honom (hatar ordet dö...). Han berättade en gång när hans bror lurade i honom äggtoddy, han visste inte då att han var så allergisk anar jag, och då var John någonstans mellan 4 och 6 år tror jag. Redan då var det nära att han dog. Och det kan hända igen, om man bara är lite oförsiktig. Jag får nästan ångest om jag till expem ätit fisk i skolan. Jag vågar knappt pussa honom på kinden. Den där hemska tanken kommer fram hela tiden.
- Tanken på att kunna förlora den jag älskar högst av allt, mer än mig själv, är helt obeskrivlig. Kom nyss på ett minne med honom som hände för säkert mer än ett år sedan.
Jag var John och satt i sängen hos honom och vi kom in på ämnet "oss".  Och vid ett tillfälle sa han:
- Tror du att jag kommer stå ut med dig hela livet eller?
Där efter är det suddigt om vad han sa efter det, men jag föll ut i gråt. Det sårade mig så jäkla mycket. Då sa han att han inte menade att vi skulle göra slut nu eller snart,som att det vore en tröst. Sen kysste han mig. Det var säkert ett tag innan vi hade vår paus i slutet av 2008, jag vet inte. Men ibland dyker den scenen upp i huvdet och det gör ont i mig varje gång. Jag tror inte han menade något illa med det men vi hade ett "serious talk" så jag antog att han menade det han sa. Jag ville inte tro det. Men nu är vi förlovade och det betyder att det förhoppnings är vi livet ut. Men det är ett minne som aldrig försvinner ur mitt huvud. Det är inte ditt fel, John.
-
Jag hoppas jag aldrig behöver se dig gå igenom en stark, allergisk reaktion. Det hade gjort så ont i mig. Och jag hoppas framför allt att jag aldrig mister dig. Hatar att vara ifrån dig. Jag vill vaka över dig hela tíden för att om det någonsin skulle hända dig något så vill jag vara vid din sida.
Jag vill aldrig aldrig någonsin få ett samtal från sjukhuset eller en ledsen Lilian eller Thomas. Jag vet inte vad jag hade tagit mig till. Jag hoppas du förstår hur rädd jag är om dig. Ett exempel som får mig att tänka på hur hemskt det hade varit och reaktionen jag troligen fått, är hur kvinnan i "P.S I love you" känner sig och beter sig. Som att du alltid vore där. Älskar filmen, stark & äkta kärlek, försvunnen kärlek.
Jag älskar dig, John över allt annat. Glöm aldrig det. Aldrig.

Allt det jag skrivit nu har gjort mig helt tårögd. Men kände att jag ville skriva av mig. Vill dela med mig av den starka kärlek jag känner för John och på något vis bevisa och ialalfall försöka beskriva hur mycket han betyder i mitt liv.