Varnar er nu: Har haft en massa i huvudet i flera dagar nu som jag måste få ur hjärnan, så väljer att skriva det här. Läs inte om ni ska komma och klaga på mig och det jag skriver. Detta är som sagt något som snurrar i huvudet hela dagarna och som jag vill skriva ned, och vem fan orkar skriva för hand?

Det märks att jag mår sämre ensam. Alltså utan pojkvän. En pojkvän finns alltid där när man vill prata ut och vill att någon ska lyssna. Jag har ingen att prata med just nu. Nu tänker några av er "jo, mig kan du alltid prata med" men nej, det är inte samma sak. På ett sätt är det inte samma förtroende. Fyfan vad jag saknar kärleken. Vill så gärna känna den, men jag är rädd för att jag inte ska kunna känna känslan att det är seriöst. Att inte kunna känna att "honom vill jag dela min framtid med". Nu är jag ute efter ett förhållande som är stadigt, seriöst och kan känna framtid med. Jag har ju känt så innan, men det blev så tvärtemot det kunde bli.
Jag är 18 år, tar studenten i vår och efter det blir det jobb. Jag har sagt att jag vill ha barn tidigast vid 22 års ålder. Men så kommer det inte att bli. Jag vill vara en ung mamma, inte 18 kanske, men 22-25 år vid första barnet är lagom. Jag vill ha ett barn men en man (tycker det låter bättre än kille) som jag kan lita på och som jag vet stannar hos mig för alltid, även om vi skulle få barn. Att han inte blir rädd av förhållandet och kanske t.o.m flyr vid graviditeten. Jag vill ha en man som är mogen, ansvarsfull och som kan ge mig trygghet. En som kan känna samma sak som jag och verkligen vill "binda sig". Hatar uttrycket, men då vet ni vad jag menar. Är trött på att bli kär och sedan bli sviken igen, klarar det inte mera. Jag vill ha något seriöst.

Just nu mår jag dåligt som fan. Allt som hände i mitt liv förr, pratade jag alltid ut med John. Jag berättade allt, allt, allt! Men nu pratar jag inte med någon om något och det känns. Jag känner mig snabbt ensam, ledsen och har alltid en tyngd på axlarna för att jag håller allt inne. Jag hatar det, men så är det. Och så stressen i skolan med. Den jävla skiten. Har sån ångest måndagen till fredagen, och på söndagkvällen med  eftersom det är skola dagen efter.

Fuck. Hatar allt just nu. Det är folk som (ingen ska ta detta personligt nu, menar under en lång tidsperiod) undviker mig, sviker mig, utnyttjar mig och ser på mig som skit för att jag är alldeles för snäll och inte kan säga nej eller ens säga ifrån. Jag hatar det och ska bättra mig med det med.
Är bara så trött på att vara hon som bryr sig om alla andra, men ingen bryr sig om mig. Det handlar om att ge och om att ta, inte bara i en riktning!

Nu har jag fått ur mig det mesta. Känns iallafall lite bättre nu.
Och en sista sak: Nu behöver ni inte skriva "prata med mig, jag lyssnar", "jag bryr mig om dig ju" osv. för det finns många som bara bryr sig just NU, men inte när det väl gäller att sitta och lyssna på mig. Jag vet vilka som verkligen bryr sig och inte. Dock önskar jag att folk kunde vara mer pålitliga, vänskapliga och omtänksammare. Gäller mest de som låtsas vara bra vänner.

Bli inte sura på mig nu och ta inte åt er allt för mycket. Det är inget personligt påhopp detta, utan vill bara få ur mig saker jag tycker är viktigt för mig.