Att jag ska vara så rädd att jag aldrig ska få uppleva den! Ja, jag pratar om kärleken. Det gör ont i mig att se andra som är lyckliga tillsammans. Klart jag är glad för deras skull, men önskar innerligt att jag också fick vara lycklig och slippa gråta mig till sömns varje kväll för att jag vill känna mig älskad. Jag har en massa vänner som jag älskar men ingen av mina vänner och deras kärlek, kan mätas med kärleken från en kille som tar hand om en, som vågar visa världen att jag är hans, som inte vill förändra någonting med mig... En kille som helt enkelt älskar mig som jag är utan några som helst undantag.

Blir helt dum i huvudet av One Tree Hill, men ändå. Det kan låta dumt, men serien har fått mig att tänka efter helt och hållet. Den har förändrat mitt sätt att tänka, göra och hantera saker och ting. Det känns som att jag mognat psykiskt samtidigt som dem i serien. Ni som inte har sett den kanske har kanske lite svårt att förstå, men det händer saker som får också dem att se på saker och ting på ett annat sätt. Jag lär med dem kan man säga.

Är det bara jag som har detta bekymmer...? Jag känner mig helt ensam i detta och är någon i samma sitts som jag så kan ni ju lägga en kommentar.