Jag sitter och tittar rakt in i skärmen. Tusentals tankar snurrar, men ändå inte. Jag kan inte tänka klart. Jag kan inte förstå vad det är som går fel varenda gång. Är det jag? Är det han? Det jag vet säkert är att jag inte klarar av mer. Det har hänt för många gånger, det gör ondare och ondare varje gång. För varje gång sjunker jag ned till bottnen där jag började, men som jag långsamt, smärtsamt klättrat upp ifrån. Nu är det bara att börja om och försöka intala sig själv att jag inte är värdelös, att jag inte är ensam, att jag inte är oälskad... Men det är jag ju.