Vet ni varför? Jo, för den enda kärlek jag får vara med om, är den som alla andra har. Jag får den aldrig själv. Jag vet, man ska inte jaga eller försöka, man ska låta kärleken hitta mig. Men jag tycker jag har haft så många chanser att få kärlek, men någon gång på vägen har något gått fel och jag är tillbaka på ruta ett igen. Flera gånger om!
Jag vet att få hjärtat krossat gör jävligt ont, men att bli kär i en kille och man tror att han blir kär i en också och sedan blir man ignorerad, dissad eller bortglömd... För mig är det just nu värre. Är så trött på att alla ljuger om kärlek. Speciellt dem som vet hur jag känner när det gäller kärlek.

Har jag inte någon vid min sida känner jag mig ensam och bortglömd. Och så länge jag inte har en pojkvän vid min sida som jag vet älskar och behandlar mig som jag är, så kommer den känslan bestå.
Jag är helt säkert inte ensam om detta, bara det att jag skriver ner hur jag känner och låter personer (de som är intresserade) få veta.

Gah... Även om det var sista dagen i skolan idag och nu har lov, så är jag på kasst humör. Fan! Och allt på grund av kärlek. Fan vad jag hatar det! Jag hatar att bli sur och irriterad på minsta lilla, men jag försöker bättra mig och hantera det.
Mitt egna humör påverkas väldigt mycket av hur personer i min omgivning är. Och just nu var en person på kasst humör (dels på grund av mig, tyvärr) och det smittade av sig. Genom datorn, Internet. Det suger.

FAN! Jävla kväll...

Gud vad många omkring mig flyttar ihop med sin pojk- eller flickvän. Frustrerande. De flyttar ihop medan jag står ensam. Eller ja, hur länge till jag står ensam vet jag inte men.. Gah. Kärlek. Denna jäääävla kärlek.

Jag känner mig jättetankspridd. Det är jobbigt för det känns som om allt är fel. Det snurrar runt så mycket i huvudet på mig så jag nästan får spel på mig själv. Känner mig ensam, ledsen, glad, irriterad, förvirrad och till och med gråtfärdig vissa stunder. vad är det med mig? vad händer med mig?

Ge mig kärlek, choklad, bubbelpool och gärna en skön, varm säng. Då blir jag glad. Gör mig glad?

Sitter i skolan nu och vi som är här idag sitter och pratar, vilket inte är så många, men de pratar om sina pojkvänner och jag börjar direkt tänka på denna förbannade kärlek. Det känns så fel att jag är singel! Har varit i ett förhållande i 2,5 år med bara ett par veckors paus en gång. Nu har jag varit singel sen i juli och det är väldigt märkbart på mig att jag saknar någon. Jag känner mig så jävla ensam om jag inte har någon vid min sida. Jag vill känna mig älskad på det sättet som bara en pojkvän kan få en att känna.

Who can say why your heart sighs,
As your love flies?
Only time...

And who can say why your heart cries,
When your love lies?
Only time...

You can't break a broken heart

So try your best now baby, try your best to break me.

Jag inleder detta inlägget med: Kyssar är förbannat underskattade!

Ja, faktiskt. Håller ni inte med så vet i fan vad det är med er.
Just den känslan att vara nära någon. Så nära att man kan känna varandras hjärtslag, känna den andras kroppsvärme och framför allt känna dina läppar mot hans. Varma, mjuka kyssar. Två par känsliga läppar som automatiskt gör att man känner lycka och skänker kärlek till den andra. Även om kyssen sker mellan ett par som är tillsammans, eller två personer som endast har sex ihop så är det något speciellt. Även om kyssen bara betyder något just då, så är kyssar en fin och känslig sak att göra. Jag själv älskar mjuka, långsamma och mysiga kyssar. Det får liksom hela omvärlden att stanna till för ett par sekunder. Enligt mig (och troligen många andra) är kyssas ett sätt att uttrycka känslor. En kram kan vara väldigt mysigt, en puss med. Men inget, INGET slår en riktigt mysig, varm/het och passionerad kyss.

Det är riktigt svårt att skriva ned något som man måste göra för att beskriva. Det är inte lätt att få ner känslor, stämning och liknande i ord så att det låter bra. Det märkte jag nu, känns som att jag skrev samma sak flera gånger osv. Men jag tror ni förstod min poäng?

Här får ni ett par låtar med min favorit-sångerska.

Bethany Joy Lenz - Flying Machine. Helt underbar. En låt från säsong 7 av One Tree Hill.


Bethany Joy Lenz - Elsewhere full version. Hennes röst och känsla får mig att gråta. Älskar.

En helt underbar killkompis skrev nyss detta till mig och det rörde mig vid själen:
Jag ska säga dig en sak, jag är en sådan människa som älskar att ge.
Märker jag då att ett par ord,en kram eller bara ett telefon samtal gör skillnad i någons liv så får det mig att vara riktigt glad.
-
För mig gör ord underverk. Jag älskar att göra ord till meningar, meningar till texter och till slut texter med ett innehåll som påverkar människors sätt att tänka och känna.

Att jag ska vara så rädd att jag aldrig ska få uppleva den! Ja, jag pratar om kärleken. Det gör ont i mig att se andra som är lyckliga tillsammans. Klart jag är glad för deras skull, men önskar innerligt att jag också fick vara lycklig och slippa gråta mig till sömns varje kväll för att jag vill känna mig älskad. Jag har en massa vänner som jag älskar men ingen av mina vänner och deras kärlek, kan mätas med kärleken från en kille som tar hand om en, som vågar visa världen att jag är hans, som inte vill förändra någonting med mig... En kille som helt enkelt älskar mig som jag är utan några som helst undantag.

Blir helt dum i huvudet av One Tree Hill, men ändå. Det kan låta dumt, men serien har fått mig att tänka efter helt och hållet. Den har förändrat mitt sätt att tänka, göra och hantera saker och ting. Det känns som att jag mognat psykiskt samtidigt som dem i serien. Ni som inte har sett den kanske har kanske lite svårt att förstå, men det händer saker som får också dem att se på saker och ting på ett annat sätt. Jag lär med dem kan man säga.

Är det bara jag som har detta bekymmer...? Jag känner mig helt ensam i detta och är någon i samma sitts som jag så kan ni ju lägga en kommentar.

Varnar er nu: Har haft en massa i huvudet i flera dagar nu som jag måste få ur hjärnan, så väljer att skriva det här. Läs inte om ni ska komma och klaga på mig och det jag skriver. Detta är som sagt något som snurrar i huvudet hela dagarna och som jag vill skriva ned, och vem fan orkar skriva för hand?

Det märks att jag mår sämre ensam. Alltså utan pojkvän. En pojkvän finns alltid där när man vill prata ut och vill att någon ska lyssna. Jag har ingen att prata med just nu. Nu tänker några av er "jo, mig kan du alltid prata med" men nej, det är inte samma sak. På ett sätt är det inte samma förtroende. Fyfan vad jag saknar kärleken. Vill så gärna känna den, men jag är rädd för att jag inte ska kunna känna känslan att det är seriöst. Att inte kunna känna att "honom vill jag dela min framtid med". Nu är jag ute efter ett förhållande som är stadigt, seriöst och kan känna framtid med. Jag har ju känt så innan, men det blev så tvärtemot det kunde bli.
Jag är 18 år, tar studenten i vår och efter det blir det jobb. Jag har sagt att jag vill ha barn tidigast vid 22 års ålder. Men så kommer det inte att bli. Jag vill vara en ung mamma, inte 18 kanske, men 22-25 år vid första barnet är lagom. Jag vill ha ett barn men en man (tycker det låter bättre än kille) som jag kan lita på och som jag vet stannar hos mig för alltid, även om vi skulle få barn. Att han inte blir rädd av förhållandet och kanske t.o.m flyr vid graviditeten. Jag vill ha en man som är mogen, ansvarsfull och som kan ge mig trygghet. En som kan känna samma sak som jag och verkligen vill "binda sig". Hatar uttrycket, men då vet ni vad jag menar. Är trött på att bli kär och sedan bli sviken igen, klarar det inte mera. Jag vill ha något seriöst.

Just nu mår jag dåligt som fan. Allt som hände i mitt liv förr, pratade jag alltid ut med John. Jag berättade allt, allt, allt! Men nu pratar jag inte med någon om något och det känns. Jag känner mig snabbt ensam, ledsen och har alltid en tyngd på axlarna för att jag håller allt inne. Jag hatar det, men så är det. Och så stressen i skolan med. Den jävla skiten. Har sån ångest måndagen till fredagen, och på söndagkvällen med  eftersom det är skola dagen efter.

Fuck. Hatar allt just nu. Det är folk som (ingen ska ta detta personligt nu, menar under en lång tidsperiod) undviker mig, sviker mig, utnyttjar mig och ser på mig som skit för att jag är alldeles för snäll och inte kan säga nej eller ens säga ifrån. Jag hatar det och ska bättra mig med det med.
Är bara så trött på att vara hon som bryr sig om alla andra, men ingen bryr sig om mig. Det handlar om att ge och om att ta, inte bara i en riktning!

Nu har jag fått ur mig det mesta. Känns iallafall lite bättre nu.
Och en sista sak: Nu behöver ni inte skriva "prata med mig, jag lyssnar", "jag bryr mig om dig ju" osv. för det finns många som bara bryr sig just NU, men inte när det väl gäller att sitta och lyssna på mig. Jag vet vilka som verkligen bryr sig och inte. Dock önskar jag att folk kunde vara mer pålitliga, vänskapliga och omtänksammare. Gäller mest de som låtsas vara bra vänner.

Bli inte sura på mig nu och ta inte åt er allt för mycket. Det är inget personligt påhopp detta, utan vill bara få ur mig saker jag tycker är viktigt för mig.

And I've seen your flag on the marble arch,
And love is not a victory march.
It's a cold and it's a broken hallelujah.

Vart ska jag börja?
Borde jag berätta hur mycket jag behöver dig?
Du är som under min hud, men jag är förvirrad.
Mitt huvud snurrar runt, runt.
Jag har väntat så länge, jag behöver få veta nu, älskling, vad som pågår i ditt huvud.
Normalt sett brukar jag smita och kanske till och med gömma mig eftersom jag aldrig vetat vad jag vill ha.
Förrän jag såg dig i ögonen.
Så... Är jag ensam om det här? Vad jag letar efter är ett tecken som avslöjar om du känner som jag känner för dig.
Baby, snälla, släpp mig aldrig.

Vad mer kan jag säga? Mitt hjärta slår dubbelt så fort, känner du likadant?
Lämna mig inte i mörker, förstör inte gnistan mellan oss.
Jag har väntat så länge. Snälla, säg vad som pågår i ditt huvud.
Så... Är jag ensam om det här?