Från LillaT's blogg.

"Att verkligen älska någon och att bli älskad tillbaks är något utav det bästa som finns, när vi  människor är lyckligt kära i en annan person, vare sig vilket kön det än är, så mår man bra och det kan ingen annan säga att man inte gör. Känslan att vakna upp på morgonen och kunna se sin partner i ögonen för att säga 'God morgon Älskling!'... Sedan alla små gräl/tjaffs som ibland gör oss ledsna tillhör faktiskt i ett förhållande. Det finns inget förhållande som är perfekt, tro mig dem som påstår att dem har det perfekta förhållanden vet antingen inte vad förhållande är eller så har dem aldrig haft något seriöst. Vi alla vet hur ont det gör att gå skilda vägar med en person som man älskar eller har älskat då man alltid kommer någonstans innerst inne sakna stunder som ni haft tillsammans tex: ert sex eller kanske när ni gått ut ätit eller bara hållit om varandra."

Jag tycker det var så bra skrivet. Kunde inte sagt det bättre själv.
Over and out!
Night!

... Dagen då alla som inte har en partner blir ständigt påminda om det. Påminns om att de är ensamma, att de inte har någon vid sin sida. Detta är i alla fall som jag ser på det nu. Hade det varit vi den här tiden förra året så hade jag varit lycklig, glad, positiv och skrivit om hur underbar kärleken är och hur mysig min alla hjärtans dag ska bli. Men nej, detta året är jag ensam, där av motsatt åsikt. Jag som redan har det jobbigt med kärleken ska nu stå ut med kärlekens egna och speciella dag också. Jippi, jag är så glad...

Jag önskar jag kunde vara lycklig, positiv och så här i bloggen vad gäller sånthär; killar, kärlek osv. Men jag tänker inte sitta här och ljuga om att jag är lycklig och inte påverkas negativt av att vara singel. Varför skulle jag göra det?
(Jag vet också att det är folk som inte gillar bloggen och vad den innehåller, men gillar ni det inte så behöver ni inte klicka er in här, för det är ju erat val. Ville bara klarlägga det.)

Mitt hjärta slår så jävla hårt. Min mage krampar. Ögonen tåras. Mina händer skakar. När ska det försvinna? Jag vet inte hur mycket mer jag orkar. När ska jag hitta mitt starka jag och börja leva igen?

Varför ska människor sitta och prata ärlighet, äkta kärlek osv när de själva betett sig som svin? Speciellt mot sin partner. Det du borde skriva om i din blogg är om hur självisk, elak, lögnaktig och fittig du varit och inte sitta och ljuga om hur bra och ärlig du är, för det är du fan i mig inte, och jag är inte ensam om att tycka så. Sluta försöka få empati från andra, för det enda du gör är att ljuga för dig själv och människorna runt om dig.

Get real och sluta ljuga. Du vinner inte ett piss på det, du endast förlorar.

Ett par bra låtar btw:
Peter Von Poehl – The Story Of The Impossible
T-Pain featuring Teddy Verseti – Church - Main Version - Explicit
Flipsyde – Someday
Deathray – I Wanna Lose Control (Uh Oh)
DEV – Bass Down Low - Explicit Version

"Jag anar något ont, som ännu bland stjärnor hänger. Något som begynner sin ofärd med denna nattens fröjd. Något ska jaga livet ur mitt bröst. Det blir en ond död. Men han som styr färden må föra segeln."

Först den ena, sedan den andra. Självklart.
Jag försöker vara stark men det är svårt när såren rivs upp gång på gång.

Helt random bild jag varde ur en mapp. Oooold.

"Jag talar om drömmar, foster av en tanklös hjärna, avlade av tomma fantasier, tunna som luften, flyktigare än vinden som friar till frusna nordens barm, men som snart susar bort mot varma södern."

"Hans pil har sårat mig för djupt.
Den kelna kärleken?
Är kärleken kelen?
Nej, hård och vass som törne.
Är kärleken hård, var hård mot den."

Dethär slutar inte bra. Det gör det bara inte. Fan. Hur blir man stark nog för att kunna glömma någonting som man i vilket fall kommer finnas för evigt? Let me know. Anytime.

Jag sitter just nu och tittar på 'Teen Mom'. Det är både roligt och ledsamt. Det är så mycket i programmet som påminner ens om bra och dåliga tider. Det är så fint att se när det fungerar på par som även har en son/dotter att ta hand om, men det får en också att inse att ett barn i tidig ålder är inget att längta efter. Men när det väl fungerar så längtar man som fan.. Jag har inte ens en pojkvän och tänker ibland på hur mysigt det hade varit med en dotter/son. Sjukt, jag vet.
Det som är mest jobbigt att se är nu, när ett par ska förlova sig och han är och tittar på ring... Det får en att tänka tillbaka och får mig att längta efter kärlek mer än jag redan gör och har gjort sen juli förra året... Men hur svårt är det egentligen att hitta en bra, ansvarsfull och anständig kille som inte bryr sig om att förändra mig, utan som tycker om mig för den jag är?
Det är tydligen jävligt svårt och ni killar är väldigt svåra att hitta. Sluta gömma er.

Jag har en svaghet. Troligen vet ni redan vet om den.

Ett förhållande som Haleys och Nathans är bara att drömma om...

Det är INGET svårt med det. Det svåra är att träffa Han med stort H.

En bra kille är: Han som bryr sig mest om dig.
Han som kan få dig att gråta med sina vackra ord.
Han som kan få dig glad när du är nere.
Han som vill visa upp dig för hela världen.
Han som kan skriva allt om dig på msn och inte bryr sig om hur många tjejer han förlorar.
Han som alltid kan ställa upp.
Han som vet när du är ledsen och när du är glad.
Han som betyder mest i dina ögon.
Han som kan vända sig till vem som helst och säga: detta är min flickvän.
Han som kan hålla din hand framför sina vänner och säga: det var hon jag pratade om.

All of my dreams are all I see
Try not to wake me can't you see
All of my dreams are all I wanna see
Try not to wake me, try not to wake me

Trapped inside my own dreams
I'm not complaining
Leave behind a lie of any kind
Here it can disappear

Allt jag vill är att bli älskad och omtyckt för den jag är. Men ändå är jag den personen som blir sårad. Jag försöker göra allting rätt, men för dig är allting jag gör fel? Allting blir fel och i slutändan är det jag som blir ledsen och den andra går fri. Enligt mig är inte det rättvist men jag vet inte... Jag har glömt hur det är att vara älskad. Men ändå är det det enda jag vill. Allt annat annat hade jag klarat mig utan, bara jag fått känna kärlek och känna mig älskad.

Men det är tydligen för mycket begärt.

En dag kommer någonting gå sönder. Eller kommer någon bli skadad.
Är så jävla förbannad, ledsen och sårad.
Jag är hela tiden sekunder från att gråta, men du är inte ens värd det.

Jag har sagt det innan och jag säger det igen: Jag hatar kärleken.