Vet ni varför? Jo, för den enda kärlek jag får vara med om, är den som alla andra har. Jag får den aldrig själv. Jag vet, man ska inte jaga eller försöka, man ska låta kärleken hitta mig. Men jag tycker jag har haft så många chanser att få kärlek, men någon gång på vägen har något gått fel och jag är tillbaka på ruta ett igen. Flera gånger om!
Jag vet att få hjärtat krossat gör jävligt ont, men att bli kär i en kille och man tror att han blir kär i en också och sedan blir man ignorerad, dissad eller bortglömd... För mig är det just nu värre. Är så trött på att alla ljuger om kärlek. Speciellt dem som vet hur jag känner när det gäller kärlek.

Har jag inte någon vid min sida känner jag mig ensam och bortglömd. Och så länge jag inte har en pojkvän vid min sida som jag vet älskar och behandlar mig som jag är, så kommer den känslan bestå.
Jag är helt säkert inte ensam om detta, bara det att jag skriver ner hur jag känner och låter personer (de som är intresserade) få veta.