Personen i spegeln är en besvikelse. Syns bara en olycklig, ren besvikelse. Ingen lycka i hennes blick, hennes kroppsspråk eller ord. Glöden som fanns i hennes ögon är försvunnen. Hennes lycka försvann den dagen, samt hennes hjärta. Hon är tom. Man kan känna hennes hjärtslag men det slår bara hårt för något hon har förlorat. Hoppet försvinner långsamt medan hennes smärta i bröstet blir starkare och starkare. Hennes livslust är borta, hon lever på det lilla hoppet som finns kvar, men som hon vet kommer försvinna snart. Hon kan höra sig själv snyfta i mörkret om natten då hon drömmer om lyckan hon en gång kände men som hon förstörde. Hon kan höra sig själv viska "för alltid", som om han kunde höra. Hon blundar, drömmer sig bort, tänker att hon är i hans famn igen. Hon kan känna dofterna, de välbekanta ljuden och hans fingrar väl ihopflätade med hennes - allt känns så verkligt. Hon öppnar sedan ögonen och verkligheten kommer som ett slag i hennes ansikte och känslan av ensamhet, tomhet och besvikelse blir än en gång det som fyller hennes kropp och tankar. Hjärtat krampar och värker. Hon känner sig värdelös.